Jag kan säga så här. Det är tufft att vara anhörig till en som är sjuk. Jag har jobbat som USK på Demens boende i många år. När man jobbade och går av sitt pass , så lämnar man jobbet bakom sig och stänger dörren. Nån gång ibland hände de att jag tänkte extra mycket om det hade hänt något över dagen. Men de försvann senare. Jag hade ju gått av mitt pass. 

Sen när maken blev sjuk i Parkinson för 12 år sen, just då tänkte jag inte så mycket på det. Han körde ju bil och han jagade. Han körde bil fram till för 1,5 år sen och likaså med jakten. Det var ju hans stora intresse. Så svårt för honom att lämna ifrån sig alla gevären.Förlåt, men mina tårar rinner så jag ser inte tangenterna.

Fallrisk hade börjat komma. Han ramlade lite då o då. De började förrförra sommaren på landet. Han hade börjat använda rollatorn och på landet upp till vår stuga så hade vi en brant lång backe. Jag var inne i huset med yttedörren var öppen. Så jag hörde  när han låg i backen och ropade på hjälp. Då hade jag inget vårdbälte till hands. Men jag lät honom försöka ta sig upp själv de han kunde. När en person ramlar så blir dom ofta mycket tyngre än sin vikt.

Under tiden vi var på landet så skulle han ramla flera gånger. 

Vi nyåret så kom den där förbannade Covid. Den slog ut hela hans balans, och detta såg jag. Jag blev ju lite lätt chockad. Ringde på trygghetslarmet som kom efter en stund, 2 personer. Hela ena benet kunde han inte stödja eller gå med. Larm personalen fick ringa efter 2 kollegor till. Så nu var de 4 personer som skulle hjälpa maken in på toaletten. Jag var när gråten där jag satt på soff kanten och såg på.  Ingen tröst från dom kom. Jag var ensam i min sorg. 

Han fick åka ambulans ner till sjukhuset, läggas in på en avdelning. Efter 1,5 dygn skulle han forslas bort tikk Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby av alla ställen. 

Efter en vecka där borta kom han hem men till ett korttidsboende här i stan. Då hade hans Covid försvunnit. Så efter en tid på kortis fick han sen komma hem till mig. Han fortsatte att ramla lite då o då. 

Vintern gick, våren kom och sommaren kom. Från de han kom hem från kortis så skötte jag honom plus allt som hör hemmet till. Min egen hälsa sket jag i, hade inte tid med den. Juli månad kom och vi fick tillfälle att vara ute på landet, men inte i våran stuga. Där uppe kunde maken inte ta sig fram med rollatorn. Vi fick vara i en av sonens lägenheter i ena huset. Skulle få vara där till september ut. Var de tänkt.

Han började med att ramla första dagen där ute. Sedan skulle de dröja länge tills han ramlade nästa gång. I september ramlade han 3 gånger på3 dagar efter varandra. Vid sista fallet var det lika illa att få med sig benet precis som när han hade covid. Jag hann o tänka att har han fått de igen. Taxichaffören och jag fick hjälpas åt att få in honom i taxin. Till sjukhuset där togs det tester och prover. De kunde inte hitta någonting om orsaken. 

Vid de här laget som egentligen hade startat redan sommaren innan. Jag hade fått yrsel, tyngd över huvudet och vinglighet. Jag gick nu som om jag vore jätte full hela tiden varje dag både inne och utomhus. Det var jätte läskigt. 

Sökte till läkaren tror de var 3 gånger om samma grej. Fick bara balans program att göra. 

Maken fick vara kvar på sjukhuset en vecka sen vidare till kortis i 3 veckor. Under denna tiden började mina symtom försvinna, hade lite vinglighet kvar. Då började jag tänka på stress. Började att googla mig fram och hur jag än skrev så blev svaret stress. Sen i Novenber sökte jag till läkaren igen!!! Med samma symtom. Jag sa då till ssk att de tidigare läkarna hade bara gettmig balans övningar. Då fick jag en annan läkare, jag berättade hur jag känt hur jag hade mått. Hon sas då direkt att jag var stort påverkad av stress. Äntligen sa jag till henne. Att någon som förstod. 

Innan detta skedde så hade jag sagt till maken att om inte han flyttar så skulle jag flytta vart som helst. Det finns många hyreslägenheter. 

Detta sa jag även till Biståndshandläggaren. För hon fattade Nada av hur jag mådde. 

Men November kom och han fick plats på ett boende. Han blev naturligtvis sur över detta. Men jag har förklarat hur jag mådde. Så han fattade väl till slut.

Hur jag mår idag: Yrsel är borta  tyngden över huvudet är borta. Har bara lite vinglighet kvar, men jag går inte som ett fyllo nu. Lite snedsteg kan de bli. De får ta den tid de tar innan detta oxå försvinner. 

Men jag är så glad över detta. Och jag ska flytta från vår 3;a på en trappa upp till en 2;a på markplan och jätte stor uteplats.

LIVET LEKER.