Godmorgon på er alla.

Jo, det är lite mycket nu framöver. Planering av möbler som jag ska köpa till nya lägenheten. Ibland har jag liksom ingen lust med nånting. 

Idag ska jag komma in i min lägenhet för att mäta väggarna, så man får rätt mått till allt som ska få plats.

Vissa dagar när jag vill gå ut, så har det varit isiga gångbanor. Då har det bara varit att vända och gå hem igen. Jag riskirar inga mer fall. Det räcker med en gång för några veckor sen.

Idag har vi nästan snöfritt. Och noll gradigt ute. 

Jaha, i onsdags så kom första fallet att ramla på en is fläck för i år. Har lyckats hålla mig på fötterna i flera år nu. Gjorde då illa knölen den där Hallux knölen på den stel opererade foten. Ice Bug var naturligt vis på. Första timmarna gjorde det lagomt ont, haltade lite. Syntes lite ljusblått i färgen.

 Dag 2 var den värre. Nu var den svullen, varm och mörkblå till färgen. Ont som fasen gjorde det vid varje steg jag tog. 

Fredagen kom. Och dagen innan pratade jag med 1177 om fallet. De sa att jag skulle ringa min vc morgonen efter.

Sagt och gjort så ringde jag prick klockan 8. Fick till svar att alla handledare var upptagna var god återkom senare. Detta upprepades nu 5 gånger till. Klockan 8,30 kom jag äntligen fram med 15 före mig i kön. Till slut var de min tur. Fick svar att de hade fulltecknat med tider hela dagen. Jag skulle återkomma på måndag.

Under fredagen gick jag ut. Klart de kändes när jag gick. Men inte lika mycket som tidigare. Få se hur de är på måndag.

I dag ska jag ha försäljning av mina prylar. För allt får jag inte med mig sen när jag flyttar. Lite möbler, skivor, böcker, prydnads saker mm.

Flyttkartongerna växer på hög här hemma. Börjar bli less på skiten. Får vänta några veckor till.

En sak fattar jag inte. Varför det är så krångligt att logga in på mobilen? Hur gör ni?

Nu ska jag fortsätta min planering. Men vi syns här snart igen.

Usch vilket skit väder vi har. Jag skulle gå till en kund och städa. Men jag kom inte så långt. Jag vände hemåt igen. Hade ingen lust att ramla och göra illa foten. Det har jag gjort så många gånger tidigare så jag vet hur de slutar. 

Få se om vädret är bättre i morgon.

I alla fall så beställde jag varor från Coop med hemleverans som kommer i morgon mellan 10 - 13. 

Nä, nu går jag in till TV och ser på bara repriser....... ha ha h a ha ha ha .

Vi kanske syns i morgon.

Här ska jag berätta om hur jag blev ihop med min make.

Detta med dejting som var före internets dejting sidor. 

1982 Så fanns ju annonser i Veckotidningar som hette Allkontakt. Jag skrev till Allkontakt och begäörde att få killar i min ålder. Tror jag fick 4 stycken A4 blad med namn på killar. Makens namn stod på första sidan. Där han beskrev att han hade segelbåt, hund, sommarställe, jägare. Satte mitt finger på hans namn och sa till mig själv att honom ska jag ha.

Vi brevväxlade ett tag. Jag fick komma till hans lilla ette i samma förening som vi bor i nu. Och han fick komma hem till mig i Vällingby i min etta. Vi träffades flera gånger. Och 1991 flyytade vi till en 3:a i Blackeberg, För då var jag gravid. 

Men det hela med dejting började redan på 70-talet. 

På 70-Talet fanns en liten pocket tidning som hette Starlet. Minns ni den? Där hade jag satt in en bild på mig, sökte kontakt med en  kille. Detta var nog 1971. Detta glömde jag snart bort. 10 år senare bodde jag i en etta i Vällingby. En dag ringer telefonen. En röst sa att han hittade min annons i Starlet och ville gärna träffa mig. Han sa att han var blåögd blont hår. De skulle väl vem som helst nappa på. Jag med. Så vi bestämde träff  utanför Åhléns i Stockholm. Jag stod framför rulltrappan för att se när han kom upp. 

Än idag ångrade jag mig att jag inte stod bakom rulltrappan så man kunde smita iväg. För de här var de jävligaste jag har sett. Visst kom han. Klädd i skinn jacka, jeans nerstoppad i boots, cowboyhatt, långt strilpigt hår, flera tänder bort. Jag var tvungen att vända mig om och garva. Men vi stod sen där och pratade en stund. Sen gick var o en egna vägar.

Jag tänkte efteråt att hur i helvete kan man ta kontakt efter 10 år?? 

Jag hade även en dejt med en annan kille som bodde i Hässelby, jag bodde i Vällingby fortfarande. Denna kille hade hund men han hade fiske som intresse och sommarställe uppe i Norr någonstans. Vi åkte upp dit till hans stuga och där ville han bara en sak!!!!! Hångla i sängen. Men där var jag hård och sa Nej med bestämdhet. Så vi åkte hem igen och gick där egna vägar. 

Nu för tiden finns ju säkert flera dejtingsidor på nätet. Men själv kommer jag fortsättningsvis vara ensam och singel. Om jag inte skaffar mig en hund eller katt. 

Det finns massor att berätta om från landet. Vet bara inte vilken ände jag ska börja i.

Men kanske bättre att ta det från början.

Jag kom in i makens liv 1982 sen hösten.

Under vintern o våren 1983 fick jag lära känna mina blivande svärföräldrar och makens ena syster. Makens föräldrar hade då en stor gård på 10 hektar på Rådmansö. Där var hans mamma född och uppväxt på. Det var trevliga och Rospiggar av den gamla sorten. Hon var bättre att komma in på livet än vad makens far var. Han var en riktig tjurig Rospigg. 

Men nåväl, denna gård hade flera ängar, skog och en bit vatten. När modern växte upp hade de djur på gården. Kor, hästar och höns. Tror de var nåt mer djur, minns inte just nu.

 Men när jag kom in i bilden så var där inga djur. Det var bara min make som hade en jakthund Drever. Jag hann aldrig träffa denna hund. Tur var väl de, för den var lite agrsint av sig. Gick ner sig i ett kärr under en jakt. Vår son föddes 1984 och ända sen han var liten har vi varit mycket på landet. Från 1984 till 1991 bodde vi i Blackeberg/Bromma. Och då kunde vi inte åka till landet lika ofta. 1991 flyttade vi till Norrtälje och då fick vi närmare till landet. 

1992 köpte vi in några Tackor med lamm. Året efter köpte vi in Kalkoner av rasen BUT. Och året efter det köpte vi in 2 stycken grisar. Hädanefter skulle vi köpa in kalkoner och grisar varje sommar. Som vi sen skulle föda upp och slakta själva under höst och vinter. Alltid ca 10 - 12 kalkoner och 2 grisar. Taclorna fick varje år en bagge som kunde avla fram lamm. Ibland hände de att vi köpte in nya Tackor när en del blev för gamla. Baggen kunde vi byta vartannat år om den var snäll. Baggarna var alltid snälla innan lammen kom, sen blev han vaktig av bara den. 

Eftersom maken var jägare så hade jag vid de här laget lärt mig  att slakta och stycka. 

Detta var bara början av en lång berättelse från landet. Kommer mera .        

Morrn på er. 

Frukosten intagen redan för en halvtimme sen. Jo, jag vet att det är tidigt och jag är pensionär. Men är man morgonpigg så kan jag inte ändra på de. Har alltid varit sån. Sover jag till klockan 8 så är jag sjuk. Det inträffar väldigt sällan, som tur är. 

Igår satt jag vid datorn och kollade på Svenska Kennelklubben. Eftersom vi haft Taxar tidigare så saknar man hund som sällskap. Men våra taxar var mer till jakt.  Makens sällskap har jag tröttnat på även om han har sin sjukdom. 

Någon ny karl kommer inte in i mitt liv mera. 

Kollade även på Sverak på Main Coon katter. De är ju för maffiga. Har ni sett hur stora de blir?

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på idag. 

Jag kan gå runt till er som har varit hos mig o kika. Har bara inte hunnit med detta. 

Jag kan säga så här. Det är tufft att vara anhörig till en som är sjuk. Jag har jobbat som USK på Demens boende i många år. När man jobbade och går av sitt pass , så lämnar man jobbet bakom sig och stänger dörren. Nån gång ibland hände de att jag tänkte extra mycket om det hade hänt något över dagen. Men de försvann senare. Jag hade ju gått av mitt pass. 

Sen när maken blev sjuk i Parkinson för 12 år sen, just då tänkte jag inte så mycket på det. Han körde ju bil och han jagade. Han körde bil fram till för 1,5 år sen och likaså med jakten. Det var ju hans stora intresse. Så svårt för honom att lämna ifrån sig alla gevären.Förlåt, men mina tårar rinner så jag ser inte tangenterna.

Fallrisk hade börjat komma. Han ramlade lite då o då. De började förrförra sommaren på landet. Han hade börjat använda rollatorn och på landet upp till vår stuga så hade vi en brant lång backe. Jag var inne i huset med yttedörren var öppen. Så jag hörde  när han låg i backen och ropade på hjälp. Då hade jag inget vårdbälte till hands. Men jag lät honom försöka ta sig upp själv de han kunde. När en person ramlar så blir dom ofta mycket tyngre än sin vikt.

Under tiden vi var på landet så skulle han ramla flera gånger. 

Vi nyåret så kom den där förbannade Covid. Den slog ut hela hans balans, och detta såg jag. Jag blev ju lite lätt chockad. Ringde på trygghetslarmet som kom efter en stund, 2 personer. Hela ena benet kunde han inte stödja eller gå med. Larm personalen fick ringa efter 2 kollegor till. Så nu var de 4 personer som skulle hjälpa maken in på toaletten. Jag var när gråten där jag satt på soff kanten och såg på.  Ingen tröst från dom kom. Jag var ensam i min sorg. 

Han fick åka ambulans ner till sjukhuset, läggas in på en avdelning. Efter 1,5 dygn skulle han forslas bort tikk Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby av alla ställen. 

Efter en vecka där borta kom han hem men till ett korttidsboende här i stan. Då hade hans Covid försvunnit. Så efter en tid på kortis fick han sen komma hem till mig. Han fortsatte att ramla lite då o då. 

Vintern gick, våren kom och sommaren kom. Från de han kom hem från kortis så skötte jag honom plus allt som hör hemmet till. Min egen hälsa sket jag i, hade inte tid med den. Juli månad kom och vi fick tillfälle att vara ute på landet, men inte i våran stuga. Där uppe kunde maken inte ta sig fram med rollatorn. Vi fick vara i en av sonens lägenheter i ena huset. Skulle få vara där till september ut. Var de tänkt.

Han började med att ramla första dagen där ute. Sedan skulle de dröja länge tills han ramlade nästa gång. I september ramlade han 3 gånger på3 dagar efter varandra. Vid sista fallet var det lika illa att få med sig benet precis som när han hade covid. Jag hann o tänka att har han fått de igen. Taxichaffören och jag fick hjälpas åt att få in honom i taxin. Till sjukhuset där togs det tester och prover. De kunde inte hitta någonting om orsaken. 

Vid de här laget som egentligen hade startat redan sommaren innan. Jag hade fått yrsel, tyngd över huvudet och vinglighet. Jag gick nu som om jag vore jätte full hela tiden varje dag både inne och utomhus. Det var jätte läskigt. 

Sökte till läkaren tror de var 3 gånger om samma grej. Fick bara balans program att göra. 

Maken fick vara kvar på sjukhuset en vecka sen vidare till kortis i 3 veckor. Under denna tiden började mina symtom försvinna, hade lite vinglighet kvar. Då började jag tänka på stress. Började att googla mig fram och hur jag än skrev så blev svaret stress. Sen i Novenber sökte jag till läkaren igen!!! Med samma symtom. Jag sa då till ssk att de tidigare läkarna hade bara gettmig balans övningar. Då fick jag en annan läkare, jag berättade hur jag känt hur jag hade mått. Hon sas då direkt att jag var stort påverkad av stress. Äntligen sa jag till henne. Att någon som förstod. 

Innan detta skedde så hade jag sagt till maken att om inte han flyttar så skulle jag flytta vart som helst. Det finns många hyreslägenheter. 

Detta sa jag även till Biståndshandläggaren. För hon fattade Nada av hur jag mådde. 

Men November kom och han fick plats på ett boende. Han blev naturligtvis sur över detta. Men jag har förklarat hur jag mådde. Så han fattade väl till slut.

Hur jag mår idag: Yrsel är borta  tyngden över huvudet är borta. Har bara lite vinglighet kvar, men jag går inte som ett fyllo nu. Lite snedsteg kan de bli. De får ta den tid de tar innan detta oxå försvinner. 

Men jag är så glad över detta. Och jag ska flytta från vår 3;a på en trappa upp till en 2;a på markplan och jätte stor uteplats.

LIVET LEKER.

Ja ni. Här i Norrtälje vräker snön ner tillsammans med blåsten. Man ser knappt var man går. 

Var ute 2 gånger idag. Först upp till Willys Var där vid 8, sen när jag skulle gå därifrån efter en timme så började det att blåsa och snöa. Jävla skit väder tänkte jag. Jag tänkte att jag går inte ut något mer i dag. 

Men tji fick jag. När jag kom hem kollade posten så låg där papper från Danderyds sjukhus från makens neorolog läkaren. Han skulle ta blodprover som han gjort tidigare, han har en medicin för sin Parkinson. 

Jag fick tag på ssk på hans boende och förklarade läget där. Så det blev att gå ut igen. Åka lokala bussen ner till Hamnen för att gå till boendet. Ssk tog hand om alla papper. 

Så skönt.

För att få tag på färdtjänst till imorgon i detta väder skulle jag inte hinna få. Och sen som innan när vi var klara på provtagningen, ringa färdtjänst och få vänta drygt en timme innan den skulle komma. 

Nu slipper vi det.